Hur ska vi få ordning på skolan?

För att hitta bärande kraft i utvecklingen av Sveriges skolor, måste man först och främst förstå hur människor fungerar tillsammans. Vad är det som får oss att haka i varandra och ge bra resultat?

Sedan en tid tillbaka finns ett visst fokus på de sämsta skolorna i debattens Sverige. Vad ska vi göra åt dem? I Rosengård stängde politikerna ett högstadium för att de inte hittade någon bättre lösning. Men vad hände innan det här beslutet togs? Kan det vara så att det saknades kompetens kring grundläggande förutsättningar för att undervisning ska existera? Kan detta vara ett tecken på att vi i Sverige har svårt att hantera vår demokrati och moderna barnuppfostran? I min värld är det så.

Enligt min mening har alla skolor problem med att hantera dagens situation. Och värst drabbade blir de med mest sociala problem. Trots att ledande organisationsforskare försöker peka på inre brister är det ändå svårt att vända denna skuta. Det kommer att kräva mycket mod för att åstadkomma någon förändring. Och var finns modet? Jag vet inte. Vet du?

Min erfarenhet

I min bok «Om konsten att rädda skolan – en vetenskaplig och praktisk reflektion» har jag samlat mina erfarenheter som en ivrig förbättringsbenägen liten själ. Jag har försökt gett mig på att lösa mobbningsproblematiken, segregationsstrukturer samt starka organisationskulturer. Det har inte varit lätt. Skolans inre kärna är skör. Efter decennier av heta debatter från kors och tvärs har det i mångt och mycket trasat sönder vår organisation. Vi väntar ännu på lugnet. Eller så får vi acceptera att vi aldrig kan undvika att ständigt bli granskade och ifrågasatta. Men vi måste i alla fall komma ifrån den BOHICA-närvaro som råder (bend over here it comes again). Vi behöver rektorer som kan stå rakryggade och visa vägen framåt. Och de behöver i sin tur stöd av sina chefer.

Det gäller att ha tålamod men ändå våga stå på våra elevers sida. Att de stagnerar eller försätts i en social misär är dock aldrig acceptabelt. Vi behöver en förändring. Nu!

Skulle du vilja ögna lite i min bok? Och få en liten inblick hur tokigt det blev för mig när jag försökte stå upp för vår lagstiftning, när jag arbetade på Rosengårdsskolan.

http://www.smakprov.se/bok/om-konsten-att-r%C3%A4dda-skolan-en-vetenskap...

Behöver du hjälp som elev, förälder eller lärare?

Vad du än gör, ge inte upp hoppet om skolan! Jag har sett många slitna ögon i skolans värld. Det är hemskt! Du är inte ensam. Vi är många som har slagit våra pannor blodiga. Vissa har kunnat resa sig. Men många har lämnat skeppet. Även om det känns helt hopplöst och förjävligt - ge inte upp! Kan jag hjälpa till på något vis? Behöver du hjälp av en utomstående i en kommunikationsprocess som har låst sig?

En krönika

Känner du till Andreas Schleicher? Han som är OECD:s chef för utbildningsfrågor (dvs ansvarig för PISA-undersökningen). Han som ofta brukar benämnas som hela världens skolminister. I en krönika på siten "Det goda samhället" vänder jag mig till honom i ett försök att belysa samt förklara de svårigheter som är typiskt svenska. Det som troligen inte andra länder tampas med. Min förhoppning är att en dag få träffa vederbörande och få svar på alla frågor jag ställt till honom.

Krönika 1: Undrar om du förstår vår skolkris, Schleicher...

http://detgodasamhallet.com/2015/08/13/gastskribent-anna-karin-gustafsso...

Krönika 2: Hur ser du på vår barnuppfostran, Schleicher?

http://detgodasamhallet.com/2015/09/04/gastskribent-anna-karin-gustafsso...

Krönika 3: Våra rektorer är inte rustade, Schleicher

http://detgodasamhallet.com/2015/08/30/gastskribent-anna-karin-gustafsso...

Krönika 4: Vår rektorsutbildning måste väl vara den sämsta i världen?

http://detgodasamhallet.com/2015/09/17/gastskribent-anna-karin-gustafsso...

Debattinlägg 1: Vi måste ta itu med de ansvarigas smitarattityd

De flesta som ska ställa skolan till rätta – de ansvariga - befinner sig utanför klassrummen. Vad pysslar de egentligen med? Räknar pengar? För statistik? Sitter i förhandlingar? Skriver handlingsplaner? Utvärderar? Attesterar fakturor? Går på möten? Träffar kollegor? Träffar andra organisationer? Går på utbildning? Debatterar? Men där sker ju ingen skola. Varför lägga så hiskeligt mycket tid på sånt? Vad ligger logiken i det?

Och det tuffas på i det spåret hela tiden utan att någon vågar dra i handbromsen och vågar vara nära verkligheten - klassrummen. Lärarna sliter som djur, informerar högre upp i hierarkin om hur det går och får tillbaka: var bättre! Men den pedagogiska ledaren ger inte så många framgångsrika tips kring hur denna förbättring ska kunna ske. Hur många rektorer har egentligen god insyn i lärarnas pedagogiska status? Och ändå ska vederbörande avgöra hur duktiga lärarna har varit under ett läsår och sedan sätta ett betyg (lön) - utifrån vaddå?

Är det så att rektorer i första hand lutar sig mot den högljudda politiska debatt som förs i Sverige? Är det någon annan som ska komma och fixa till skolans resultat? Tror man t ex att betyg är avgörande för utvecklingen? Eller lärarlegitimation? Eller om det finns friskolor eller inte? Vad är det för attityd; jag är duktig på att vara chef men jag skulle inte kunna fixa det bättre själv? Hur ska jag då kunna avgöra vilka förändringar som behöver göras i skolan - i klassrummen?

Vilka rektorer, utvecklingsledare, förvaltningstjänstemän, politiker och inspektörer skulle kunna ta en vikarielektion och genomföra det på ett dugligt sätt - efter alla författningar kring varje elev?

Vi måste inse att lärare har sig själva som verktyg. Det finns mycket studiematerial att välja på men det är deras personliga förmåga som ska göra att orden hoppar över in i unga människors hjärnor. Den processen stavas kommunikation. Och kommunicera med unga människor i Sverige idag är inte alltid en lätt sak. De svenska eleverna beter sig nämligen som det samhälle som vi nu har vaskat fram.

Jag skulle verkligen inte vilja vara på något annat ställe i världen. Jag vill leva i en demokrati där man sätter kommunikationen i centrum. Men det här "lössläppta" system kräver något helt annat av oss än att bara bli förbannade på de som inte följer de demokratiskt fattade spelreglerna. Vi måste visa till det yttersta att vi tror på dialogen.

Detsamma gäller för vår skolkris. Nu när vi inte lever i en diktatur eller med en stark styrande kultur att vuxna bestämmer över barnen, så måste vi ha det i beaktande. Malala Yousafzai kämpar för att alla barn i världen ska kunna gå i skola. Vi i Sverige kämpar för att elever och lärare inte flyr därifrån. Förstår vi då vad som egentligen krävs av oss i framtiden?

Väldigt många elever i Sverige kommer till skolan med en inställning att dit går man för att inhämta tidigare generationers kunskaper. Och så finns det väldigt många elever i Sverige som kommer till skolan med en inställning att tänka minut för minut kring sin egen situation; Känner jag för att titta på den läraren? Gillar jag den läraren? Gillar jag det här ämnet? Gillar jag att andra ska bestämma över mig? Känner jag för att prata när andra har ordet? Eller är min mobiltelefon mer intressant?

Vi har en enorm uppförsbacke framför oss att övertyga alla elever i Sverige att skolan är viktig för deras framtid. Hur sjutton ska vi kunna motivera alla dessa? Många förstår nog problematiken men det är i mina ögon inte många som själva skulle kunna fixa situationen.

Många lärare blir frustrerade av att möta oengagerade elever. Det är liksom inte någon kunskap man får med sig från Lärarhögskolan. Många av dessa vänder ut och in på sig själva för att vara motiverande och samtidigt tydlig: Det hänger på dig också! Och så klart att dessa lärare går över gränser. Både etiska och pedagogiska. Och för att inte tala om personliga; de går in i väggen!

Så läget blir fundamentalt väldigt dåligt: slutkörda lärare som inga ansvariga förstår sig på. Och inte VILL förstå sig på. För vilka ansvariga står och knackar på klassrumsdörren och säger: Ursäkta, jag ser att du har det lite tufft. Skulle jag kunna hjälpa till med något? Skulle jag kunna försöka?

Debattinlägg 2: Skolor med stora bekymmer - samma mönster

Under de senaste åren har jag arbetat på många skolor som haft rejäla bekymmer att leverera goda resultat; godkända betyg och/eller en trivsam arbetsmiljö. Oavsett elevernas ålder eller etniska ursprung, uppvisar alla dessa samma mönster på flera områden. Det mest påtagliga är det viktigaste; eleverna. Majoriteten av dessa elever befinner sig inte (så att säga) på samma våglängd som lärarna. Både vad gäller att följa de sociala reglerna eller att visa intresse för att vilja bli styrd i en kunskapsprocess. Detta mäktar de flesta lärarna inte med i längden – så de flyr därifrån.

För en tid sedan vikarierade jag som matematiklärare på yrkesförberedande program på gymnasiet. "Fi sakran" (som man säger på gotländska) vad jag slet. Och ändå lyckades jag inte få alla godkända. Så klart att jag inte är nöjd med resultatet. Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Det undrar jag verkligen.

När jag kom dit såg jag trötta tonårskillar som inte kunde ta eget ansvar för att genomföra uträkningar på egen hand. Antingen satt de bara av tiden eller så lurade de sin dåvarande lärare att de hade gjort dagens arbete, efter att läraren försökt förklara dagens räknemetod.

Herre Gud, tänkte jag och bokstavligen slog mig för pannan. Tänk om alla dessa trötta killar hade krävt sin rätt… Tänk om alla dessa hade räckt upp handen när de inte förstod, när de arbetade självständigt? Då skulle ju aldrig EN lärare kunna vara tillräcklig. Nej, detta måste göras på ett annat sätt. Alla har ju rätt till undervisning. Allra helst de som inte riktigt vill…

Jag bestämde helt sonika att gå igenom ALLA talen på tavlan. Ingen av mina elever skulle kunna säga att de inte hade fått hjälp. Det var det viktigaste för mig. Men de fick välja att räkna på egen hand om de ville (vilket få valde). Men hur skulle detta gå med tanke på att en hel del vägrar att släppa fram läraren som en socialt central person? I ett ämne som de hatar? Och hur skulle det gå för de elever med en neuropsykiatrisk diagnos, alltså 50% av eleverna?

Min största kraft och energi var jag tvungen att lägga på vår kommunikationsprocess. Jag ville ha kontakt med alla hjärnorna i klassrummet – samtidigt. Samt stötta dem när de tappade koncentrationen. Herre Gud, tänk om jag hade vetat vad jag gav mig in på…

Så här i efterhand är jag nöjd med vad jag presterade. Där, helt för mig själv, i ett sammanhang som var trevligt, spännande och givande. Även om jag vid några tillfällen fick ta emot väldigt nedsättande utlåtande kopplat till mitt kön. Men skolan hade som organisation kunnat skapa en helt annan atmosfär, som en stackars lärare inte kan uppbringa själv. Tyvärr vet inte så många rektorer om det.

För att skapa en inre organisatorisk kraft krävs det att vederbörande rektor förstår sin skolas största bekymmer; att eleverna är på väg i en helt annan kursriktning än vad lärarna och lagstiftningen har för ögonen. En sådan här skola skulle må bra av att ledningen satte ansvarstagande och aggressionshämmande strategier högst på agendan – i kommunikation med eleverna. Detta samtidigt som rektorn tar sitt pedagogiska ansvar och ser till att ingen av lärarna går över gränsen och beter sig nedlåtande mot dessa killar som i mångt och mycket tappat tron på vuxenvärldens hjälp.

Jag kunde se i ögonen på mina elever om de hade förstått klassens gemensamma uträkning av talen – eller inte. Detta oavsett om de hade svår ADHD – eller inte. Det hängde på om de kunde ta itu med sin inre dialog – eller inte. Ett jobb som bara de kan göra. Men om jag hade fått vara kvar en termin till, då hade jag fasiken fått igång alla.

Debattinlägg 3: Det går att stoppa mobbning men inte en mobbande rektor, del I

Året var 1999 och jag hade fått en lärartjänst på en typisk svensk grundskola. Under ett utvecklingssamtal visade det sig att en av mina elever varit mobbad under hela sin skolgång. Med min dåvarande oförtröttliga energi – tillsammans med ett jävlar-anamma-kollegium – lovade jag mig själv att knäcka koden. Jag skulle banne mig komma på en metod att stoppa mobbningen på skolorna.

Kruxet var att få min elev att känna sig så pass trygg att det kändes okej, även om jag inte alltid kunde vara i hans närhet. Framför allt behövde han känna att det var vi vuxna som tog över om det inträffade något. En socialt utsatt person ska ALDRIG dra det mentala lasset för att någon annan kliver över den etiska gränsen. Vi måste förstå det allvaret! Jag ville därför att kränkningarna skulle bli synliga; att de skulle få liv utanför den mobbades sinnesvärld. Och det fick de – med ord på små lappar. Eleverna kunde nämligen gå fram till första bästa vuxna och berätta vad som hänt. Den vuxna skulle notera direkt.

Dessutom löste denna metod, ett stort organisatoriskt bekymmer; kommunikationssvårigheterna mellan de vuxna. Skolpersonal hade redan då en oerhört stressad arbetsmiljö. När skulle vi hinna prata med varandra om alla våra elevers kränkningar? Det fanns inte på kartan. Så klart att de små, vardagliga kränkningarna aldrig blev föremål för någon sorts hantering på skolorna.

Men vi lyckades skapa ett system, med våra små lappar, som vi stoppade in i respektive lärarfack. Sicken koll vi hade! Och vad eleverna ansträngde sig! Det som ändå spelade en avgörande roll i sammanhanget var att vi bestämde att den kränkande eleven skulle ta ansvar för sitt beteende. Den skulle på egen hand be den utsatte eleven om ursäkt och personligen ta ansvar för att hen skulle känna sig trygg igen. Det ingår ju i alla samhällsmedborgares utveckling, att kunna rätta till det som blir fel. Den träningen behövs, eller hur? Nog har vi alldeles för många vuxna som inte lärt sig detta?

Nåväl… Detta antimobbningsarbete var min vardag under några år. På tre hela skolor, genomförde jag detta systematiska arbete och vid varje gång med lika strålande resultat. Men det fanns ett internt motstånd som slutligen fick mig att tappa orken att försöka upprätthålla den etiska ordningen. Kritiken bestod i att vissa lärare inte ville agera som poliser eller lapplisor. Det kändes obekvämt att agera så tydligt mot barn. Suck! Och vad gjorde skolornas rektorer åt dessa lärare? Suck! Inget så klart.

För min del, kunde jag några år senare, glädjas åt att riksdagen kom in på ett liknande tankespår. De skärpte lagstiftningen och numera gäller att skolpersonal ska anmäla till rektorn ifall en elev anser sig ha blivit utsatt för kränkande behandling. Rektorn ska i sin tur anmäla vidare till huvudmannen, som slutligen ska utreda omständigheterna och vidta åtgärder för att förhindra kränkande behandling i framtiden (SkolL kap 6 §10). Yes, där satt den, tänkte jag. Nu måste väl ändå mobbningen i våra skolor minska?

För några terminer sedan fick jag chansen att ta reda på det. Då var jag klassföreståndare på en typisk svensk grundskola. Och återigen blev jag snabbt informerad av flera föräldrar att deras barn länge varit utsatta för kränkningar (och diskriminering) i klassen. Naturligtvis slog mina ambitionscylindrar igång och jag gick direkt ut med information till alla mina elever och föräldrar att jag skulle anteckna varenda kränkning.

Debattinlägg 4: Det går att stoppa mobbning men inte en mobbande rektor, del II

Tiden tickade på. Jag noterade alla kränkningar, såg till att de kränkande eleverna rättade till sina tillkortakommanden och att de utsatta kom tillbaka till nolläget igen. Men jag hade inte haft en minut över att sätta mig vid datorn och skicka iväg dessa anmälningar vidare. Dessutom hade jag själv en tuff start i arbetslaget, då jag blev ganska illa berörd av den irritation som pyrde både mot mig och mot eleverna. Jag försökte se tiden an och koncentrerade mig på att skapa förståelse om detta hos min rektor. Och att mina elever mådde bra.

När höstlovet kom, fick jag äntligen tid att göra alla dessa kränkningsanmälningar. Och jag fick även möjlighet att pusta ut från en egen socialt ansträngd situation. När det var dags att lägga huvudet på kudden och mentalt förbereda mig för mina kollegor, tog en känslostorm tag i min mage som inte släppte på flera dagar. Så jag såg ingen annan utväg än att kontakta mitt fackliga förbund. Någon var tvungen att förklara allvaret för min rektor. Jag fixade det inte själv längre.

Sent en måndagkväll, satt vi ned och pratade allvar. Jag, rektorn och min facklige ombudsman. Jag försökte återigen förklara hur okontrollerade negativa känslor kan ställa till det i en organisation, hur det kan hämma människors välbefinnande – allra helst när det sker i grupp framför ögonen på chefen utan att vederbörande reagerar. Och mitt ombud poängterade att detta rörde sig om kränkande särbehandling, utfrysning och ville att rektorn skulle ta med detta ärende i det systematiska arbetsmiljöarbetet. Rektorn lyssnade och bad om en andra chans.

Tiden tickade på igen. Inget hände. Frånsett när hon kallade in mig och poängterade att jag inte fyllt i kränkningsanmälningarna korrekt. Jag skulle ha bifogat en utredning också. Dessutom klargjorde hon att det var konstigt att det bara var jag som hade så många anmälningar. Hon tyckte till och med att det var mitt fel. Jag skulle ha genomfört gruppövningar. ”Jaha”, sa jag, ”du menar att jag skulle ha gjort det på lektionstid så att de som har svårt att nå målen får mindre chans att lyckas?” Det ansåg hon. ”Och att det finns barn med svåra livssituationer, som inte kan agera bättre. Tycker du att det är mitt fel det med?” Det ansåg hon också.

Hur agerar man när ens chef kläcker ur sig något sådant? Vid det här laget började jag bli handlingsförlamad och avtrubbad. Jag kände mig maktlös över min egen situation, min egen hälsa. Jag stängde av.

En vecka före julavslutningen blev jag kallad till ett allvarligt samtal tillsammans med rektorn och personalchefen. De läste upp en lång lista av olika (påhittade) arbetsuppgifter som de ansåg att jag inte hade klarat av. De ville inte ha mig mer.

Jag: Men vad hände med din andra chans? Vad hände med det systematiska arbetsmiljöarbetet? Vad hände med den kränkande särbehandlingen?

Rektorn: Dina kollegor tycker att du har kränkt dem.

Jaha… Det är så vi ska ta hand om lärare som anser sig vara socialt utsatta på en skola? Som tar hand om alla de felsteg som eleverna gör mot varandra? Där resten av kollegiet skiter i att anmäla kränkningarna – trots att det ingår i svensk lagstiftning.

Hur sjutton ska vi komma ifrån ett så här uruselt läge?

Intervjuad i Sveriges Radio, 2 maj 2013

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=96&artikel=5522289

Debattinlägg i Sydsvenskan, 25 juni 2014

https://www.sydsvenskan.se/2014-06-25/studiero-och-demokrati-viktigast-i...

Debattinlägg i ETC, 3 augusti 2014

https://malmo.etc.se/debatt/sa-trott-pa-oansvariga-vuxna-i-skolan-nu-gar...

Debattinlägg i Sydsvenskan, 8 januari 2018

https://www.sydsvenskan.se/2018-01-08/hur-ska-vi-larare-kunna-fa-stopp-p...

Intervjuad i Aftonbladet, 11 januari 2018

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/gP0kL1/lararen-anna-karin-slutar-he...

Omskriven på Newsner, 12 januari 2018

https://sv.stories.newsner.com/familj/elever-kor-larare-pa-svenska-skolo...

Intervjuad i Gotlandstidningar, 13 januari 2018

http://www.helagotland.se/samhalle/elever-tar-over-hon-valjer-att-sluta-...

Debattinlägg i Gotlänningen, 13 januari 2018

http://www.helagotland.se/opinioninsandare/skolan-behover-gemensamma-ord...

Debattinlägg i Sydsvenskan, 16 januari 2018

https://www.sydsvenskan.se/2018-01-16/skolan-behover-nagon-som-tar-storr...

Youtube, juli 2018

Debattinlägg i DN, 7 juli 2018

https://asikt.dn.se/asikt/debatt/anvand-yttrandefrihetens-grans-for-att-...

Debattinlägg i Gotlänningen, 12 juli 2018

http://www.helagotland.se/insandare/skolexempel-for-nmr-hantering-152384...

Debattinlägg i Lokaltidningen, 22 januari 2019

http://mellanskane.lokaltidningen.se/2019-01-22/-Insänt-Vill-du-vara-med-och-vända-resultatet-för-Eslövs-elever-3986337.html